Ingen dans på rosor

Det här landet stjäl verkligen min energi! :( Jag kan inte exakt sätta fingret på vad det är men det är väl många bäckar små som man brukar säga. 

Ett exempel från idag var när vi skulle köpa vatten innan vi skulle gå in på National Museum. Jag pekar på flaskorna som jag vet kostar 500 riel och vill ha fyra stycken så totalsumman skulle bli 2000 riel vilket mostvarar lite drygt 3 kr. Kvinnan vill ha det dubbla, 6 kr. En annan västerländsk man står också och vill köpa för 500 riel flaskan och pratar khmer (det visar sig att han också jobbar här i Phnom Penh) men hon ger sig inte . Han säger till oss att därborta kan man nog köpa för 500 riel så vi följer med honom och får köpa för det riktiga priset. TACK! Jag vet att det är en löjlig summa att bråka om, 3kr, men det blir en principsak för mig. Varför ska jag betala det dubbla priset!? Visst jag har högre lön än de flesta kambodjaner men det hör inte hit tycker jag. Ska vi börja så i Sverige på Pressbyrån också? "Hon ser ut att ha dyra kläder och tjänar säkert bra då tar vi 40 kr för en Loka istället för 20." Jag är trött på att ses som ett vandrande dollartecken som man ska försöka blåsa på pengar hela tiden!

Ytterligare ett exempel var idag när vi åkte till Raffles för att dricka afternoon tea, vilket var mycket trevligt och gott! :) Vi tog en tuk-tuk hemifrån oss och betalade 2 USD men sen när vi ska åka därifrån vill den första tuk-tukföraren som dyker på oss ha 4 USD. "Nej, vi åkte hit för 2 USD så vi vill inte betala det dubbla priset för att åka samma sträcka tillbaka." Tillslut fick vi byta tuk-tuk för att han inte gav sig och fick betala samma pris som när vi åkte dit. Jag blir bara så less och får en negativ känsla i kroppen.

Det är inte kul att utsättas för tiggare heller. Jag kan inte hjälpa alla och det gör ont i hjärtat. När vi satt nere vid floden kommer det ett litet barn på kanske tre fyra år och tigger. Han tittar på en med bedjande ögon, säger upprepande något på khmer och stannar en bra stund bakom ryggen på oss. Det här är vardag här. Är det inte barn som tigger är det vuxna krymplingar som hoppar efter en på sina kryckor eller hasar sig fram på marken. Jag förstår att livet inte är lätt för dem, att det kanske till största delen är skit för de mest utsatta och att de inte har något val. Men det stjäl min energi!

Vilket negativt inlägg det blev :( Men ibland så måste jag få ur mig lite skit. Att leva här är ingen dans på rosor, för vissa kanske, men inte för mig. Trots underbart besök av Eriks föräldrar känner jag mig låg och inte mitt vanliga glada och positiva jag.